Past Present Future

Att vara människa är inte det lättaste. Ibland önskar jag att det fanns en knapp programerad på oss där vi kunde välja att stänga av våra känslor, eller att det fanns ett lyckopiller som verkligen fungerade. Men istället fylls våra liv med problem, ångest, spruckna hjärtan och krossade drömmar. Jag brukar se måndagar som en dag att börja om på, en dag att lämna de gamla problemen bakom sig och försöka på nytt, men idag har jag väldigt svårt för att se framåt. Jag är medveten om att detta inlägg är lite väl personligt och kanske flummigt, men jag känner bara att jag måste få skriva av mig, även om jag med ord inte nämner precis vad det är som har hänt.

Det känns som om att saker och ting har en förmåga att upprepa sig, speciellt de saker man hade hoppats på att inte behöva uppleva igen. Jag hatar att känna mig vilsen och sårad. Är det så mycket begärt att få känns sig lycklig under en längre tid? Det värsta är att jag inte fått en förklaring, vilket gör det svårt att få ett avslut. Det enda jag begär (läs; men inte det enda jag vill) är att få ett avslut, så att jag kan gå vidare och försöka acceptera att jag inte är hon med stort H.